Ibland sitter jag och tänker, eller ganska ofta på slutet. All min värk kanske betyder något. Kanske det är dax att gå vidare? Nytt jobb? Nya tankar? Börja om liksom. Men när det gör så ont som det gör nu så kan man inte tro på något. Känns som man är ensammast i världen. På sätt och vis blir det så också för att jag inte orkar vara glad och positiv och då blir grinig lättirriterad och är inget trevligt sällskap. Då känns det tufft. Idag är lite en sån dag. Jobbig liksom. Jag ska bädda ner mig en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar