Vackra vackra Smilla

Usch vad jag gråter varje morgon och varje kväll.. Varje dag talar Smilla om hur tjock hon tycker att hon är. Inga kläder passar på henne säger hon, hon ser tjock ut i allt. Hon provade ett par nya leggings imorse men dom var för tajta i midjan och benen tyckte hon. Varje dag är en kamp för att få henne att må bra. Hon pratar om hur stor hon är, hur tjock hon är. Hur tjock hon ser ut i alla kläder. Hur hon får höra i skolan att hon är tjock om magen och armarna. Hon älskar gymnastiken.. Men duschen efteråt är en pina för henne. Hon måste klä av sig inför alla och visa sig, då tycker hon att hon är tjockast i klassen.
Jag talar såklart om för henne att hon inte är tjock. Att hon är så fin att hon är perfekt som hon är. Att hon är det vackraste barn som finns. Att hon är så perfekt precis som hon är.. Jag vet inte vad jag ska göra snart. Hon vill bara ha stora kläder, kläder som döljer hennes kropp..
Till saken hör att hon bara är 6 år.
Just nu känns det som vår familj kantas av problem. Alltid är det något. Är det inte André så är det smilla eller jag eller Mange. Alla verkar tro att vi har det så enkelt.. men så är det verkligen inte. Vi har det precis likadant som alla andra.
Att jag dessutom är ensam om alla problem gör inte saken bättre.. Javisst, jag har Mange.. men han är inte med i verksamheten här hemma på det sättet.. Problemen märker han inte av. Just nu vill andré ha ett jobb för att tjäna pengar. Han får sin månadspeng av mig men inget mer.. nu är han deppig för att han aldrig har pengar och aldrig har möjlghet att laga sin moppe, köpa vinterjacka, ingen pappa att vända sig till m.m. Sen har vi Smilla med sina problem.. Hur mycket ska en mamma orka med? När ska det lugna ner sig?
Jag ska söka en barnpsykolog nu för att se om dom har några verktyg man kan använda för att Smilla ska börja må bra igen.. nu har det gått så långt att jag inte kan hantera det själv längre. Min älskade lilla flicka..