söndag, januari 29, 2012

Skulle behöva vara någons favorit!

Någon gång ibland bara skulle jag vilja känna att någon är stolt över mig och min familj. Känna att jag betyder lika mycket som alla andra. I land skulle jag vilja känna att någon ser mig. Skulle
Vilja känna att jag har någon att be om hjälp. Vilja känna att någon finns där när jag har det jobbigt. Vilja känna att jag kan ösa ur mig just det här som jag nu skriver till någon. Skulle vilja berätta hur vi har det i min familj. När vi hade det som tuffast med allt, poliser, soc, allt sånt då stod jag ensam. Jag fick själv göra allt, förhör och allt, jag hade ingen som kunde hjälpa mig, följa med mig, prata gott om mig och min son inför dom i utredningar och allt annat. Det tog 2 år av helvetestid. Fattar idag inte hur jag orkade med allt då! Igår såg jag återigen en sak som fick mig att förstå hur lite jag betyder för mina nära, en fånig sak som en Facebook lista gjorde mig så ledsen. Jag finns inte med på statusuppdaterinslistan hos en nära familjemedlem. Alla i familjen finns med men inte jag, en lista där man lägger sina favoriter så man bara ser deras statusar. En nära släkting till mig som vi hälsade på igår. En sån fånig sak som fb listan liksom, men om jag inte ens finns med där, då har jag nog ingen plats i hjärtat heller.. Gud så fånig jag känner mig, men ibland vill jag också bara platsa bland favoriterna utan att behöva hjälpa till och så.

4 kommentarer:

  1. Kan bara säga att jag känner igen mig så väl i det du skriver. I mitt fall är det nog så att jag framstår som stark, i alla lägen. Klarar allt och lite till, så fel dom har:)

    Hade jag en lösning skulle jag ge den till dig.

    Kram

    Alex

    SvaraRadera
  2. Tror inte vi är ensamma om det tyvärr :) Fast ibland kommer det över mig mer och jag behöver mer än nånsin få känna att jag också är en favorit liksom, speciellt när jag blir påmind om det. som du säger så ses man nog som stark, fast var ska man då hämta sin styrka och energi om man inte har någon familj som man kan få det av ? Hos vänner får jag alltid känna mig lika som dom fast det är ju hos dom nära och kära man behöver bekräftelsen ofta. Förmodligen tas man för given liksom, och det är ju ingen höjdare.. vem skulle sakna mig om jag inte fanns där längre liksom? den känslan är ju inte så kul. Vem är du Alex? Någon jag känner? Kram Maria

    SvaraRadera
  3. Maria, du är MIN favorit, du är en jättefin vän! Jag känner igen mig i det du skriver... tyvärr kan man inte tvinga andra att tycka om en och/eller visa det öppet. Det har de flesta väldigt svårt för, har jag märkt i livets hårda skola. Man blir tyvärr hårdhudad till slut. Men innerst inne är man känslig och längtar efter bekräftelse och beröm. Finns nog ingen lösning på det eftersom man inte kan förändra andra, bara sig själv (och skaffa sig hårdare hud). Men du skall veta att jag uppskattar dig och om du behöver prata, så vet du var jag finns :) Kram!

    SvaraRadera
  4. Tack Lena, du är min favorit också och jag vet mycket väl att jag har dig! Du är en nära vän för mig trots att vi inte kännt varann länge så har vi kommit varandra nära. Ibland är livet lite ner bara och ibland upp :) Hos mina vänner vet jag alltid att jag är lika :)

    SvaraRadera