Att bli sårad..

Jag har ju gått igenom en hel del i mitt liv. Saker som många kanske inte överhuvudtaget tänker ska hända dom. Ja det har hänt mycket. Många saker är jag själv orsak till.. Ja man kan inte skylla sitt liv på någon annan för om jag hade agerat annorlunda just i händelsen så hade det inte hänt såklart.

Men en vän ska ju stå där och tala om vad jag gjort för fel. En vän ska inte ta avstånd när jag säger vad jag tycker att den gör för fel. En vän ska lyssna på vad jag har att säga och sen tala om ifall vad den tycker om saken. en vän visar vägen.. sen går problemen inte alltid att lösa, man tycker olika, man blir sårad av olika anledningar. Ja då kanske man ska ta ett uppehåll och är vänskapen på riktigt så hittar man tillbaka till varandra.

Men man tar inte ett uppehåll utan att båda fått säga sitt eller innan man pratat om saken.

Om du inte kan lyssna på en vän när den påtalar dina brister är du ingen riktig vän, till mig iaf.

Om du inte kan acceptera din vän för att den är olik dig eller annorlunda är du ingen riktig vän till mig iaf.

Jag vet att jag är annorlunda, det har jag fått veta bakvägen så många gånger under hela mitt liv så för mig är det inget konstigt.. Vad jag däremot aldrig fått veta är vad jag gör för fel. Jag har aldrig fått veta varför mina vänner är bättre än mig.. varför man inte kan fortsätta med mig men med mina vänner. Det har jag aldrig fått veta så därför kan jag inte bättra mig. Jag har vänt och vridit på mitt beteende men inte kommit till kärnan.

Jag vet att jag gör fel och att jag säger tokiga saker men vet inte varför jag inte passar in hos en del. Man blir vän med mig och sen släpper man bara utan att säga varför.. precis när jag börjat öppna mig.. för det tar tid. Men när jag väl gör det ja då går dom, då känner jag mig sviken. När jag behöver någon, när jag är ledsen och nere och känner mig sviken, då behöver jag prata om varför.

Just nu mår jag bra och har landat i mig själv och har mina vänner och min underbara släkt runt mig. dom stöttar och hjälper.

Sen mina barndomsvänner som jag haft sedan jag var liten... ja dom finns kvar även om vi inte träffas eller pratar så ofta så vet jag var ni finns och ni vet var jag finns! Vi kan alltid ringa oavsett tid på dygnet eller om det gått 10 år sedan sist.

Men det är svårt med vänskap.. svårt med beslut.. en dag ska jag nog lära mig att inte vara så godtrogen och då kanske jag inte blir sviken mer.

Men dessa svek gör att jag mer uppskattar dom som finns kvar. Dom jag har runt mig och dom som alltid är nära fast så långt bort.

cibbe.. du är en av dom!