Desperata pappor med hål i huvudet.

En nära vän till mig har fått sin son kidnappad av pappan. Soc ger dom en lägenhet och tar hand om dom. Min vän sitter 20 mil bort och kan bara vänta på att soc ska komma fram till att pojken har det bäst hos sin mamma. Han skulle vara borta 1 vecka nu är dom inne på 3e veckan. Jag kan inte sätta mig in i förtvivlan hon måste känna. Den längtan och oron som måste finnas. Bara att man tar en snart 5 årig kille från sitt hem och sin trygghet måste väl vara ett tecken på att man inte mår bra och att man inte kan ta hand om sitt barn. Jag vill bara åka upp och finnas. Hon är den starkaste jag känner. Syrran vet vad hon går igenom och jag var med syrran på resan så jag kan förstå känslan. Usch. Hur tänker karlarna i den här situationen? Eller tänker dom inte? Är dom bara påtända och har knarkat bort hjärnan?